Observera att denna bloggartikel är skriven på engelska, och sedan översatt till svenska med Shopifys egna automatiska verktyg. Det gör att texten kan vara svår att förstå i denna översättning. Om du vill läsa originalinlägget istället finns den här.
4 minuters läsning
Vissa av de nordiska hedniska och vikingatraditionerna är ofta missförstådda eller felaktigt framställda. En av dem är vikingabegravningen. Hollywood brukar göra en scen när den döda kroppen placeras på ett långskepp, långskeppet skjuts ut till havet och bågskyttar sätter eld på skeppet genom att skjuta brinnande pilar. Om en sådan tradition fanns skulle det vara mycket svårt att hitta arkeologiska fynd från den så vi kan inte vara säkra. Det finns tuffa omnämnanden av en brinnande skeppsbegravning ute till havs i sagorna. En av dem är myten om Odins son, Balders begravning. Så vem vet, kanske är det sant. Vissa säger att det är det medan andra säger att det inte är det. Det finns dock arkeologiska fynd från andra typer av gravar som vi med säkerhet vet användes under vikingatiden. De är vanligtvis kategoriserade i fem olika typer av gravar:
- Gravhög - Utbredd tradition i Europa att begrava döda i en gravhög. Ju högre social status - desto större gravhög
- Boat buria l - Ett brinnande skepp med den döda kroppen på, bränd på land (eller skickat ut till havs). Skeppet kunde också placeras i en gravhög. Osebergsfartyget är ett exempel.
- Kammargravar - En kammare som ofta är byggd av stenar där den döda kroppen placeras. Kammaren är ofta täckt med jord eller stenar. Vikingatida kammargravar har till exempel hittats i Birka.
- Stensättning - Stenar placerade i en hög för att täcka den döda kroppen, ett stenröse. Röset var ofta runt till formen men kunde också vara kvadratiskt, rektangulärt eller triangulärt.
- Skeppssättning - Graven var omgiven av stenar som placerades i form av ett skepp. Kan vara från ett par meter upp till ett par hundra meter. En fartygsinställning som är minst 170 meter lång, kan möjligen vara 354 meter lång (!) hittades i Danmark.
Arkeologer hittar både skelettgravar och gravar där kroppen kremerats. De kremerade är svårare att undersöka men förutom den döda kroppen innehöll en grav även gravgods som kan ge oss ledtrådar om vem personen var.
Efterlivet
De nordiska hedningarna trodde på reinkarnation. Detta är skrivet i gamla texter och berättas också i myterna. Appian av Alexandria, en grekisk historiker, skrev i sina texter på 200-talet att en grupp germanska människor, germanerna, inte hade någon rädsla för döden eftersom de hoppades att bli återfödda. I Poetiska eddan kan vi läsa om återfödelse i The Niflung Cycle, dikterna Helgakviða Hundingsbana II och Helgakviða Hjörvarðssonar bland annat. En annan är Olafs saga. Olaf Geirstad-Alfa, en småkung som återföddes 135 år senare som Olaf II Haraldsson, kung av Norge.
I några gravar har en sten lagts på kroppen och länge var teorin att detta gjordes mot onda människor som de levande inte ville bli hemsökta av. En annan teori är att stenen möjliggör reinkarnation att anden går in i stenen som senare tas ut ur graven. Om vi kombinerar dessa två teorier får vi en tredje. Att stenen placerades på kroppen för att fördröja reinkarnationen. Normalt sker återfödelsen relativt snabbt efter döden. Men som i Olafs saga försenades den med 135 år. Kanske hade de ett sätt att göra detta och stenen kunde vara en av dem.
Arkeologer är också överens om att den nordiska hedningen trodde på reinkarnation. Detta är på grund av begravningspositionen att de hittade sina kroppar. Deras ben dras ofta upp till bröstet i samma position som fostret i livmodern och en teori är att detta beror på tron på återfödelse.
Sagorna berättar också hur döende män ber att deras framtida söner ska få deras namn i hopp om att fortsätta sina liv i familjen. Det har varit en tradition i Skandinavien fram till bara några generationer tillbaka, att föra namn vidare, ofta ge de nyfödda samma namn som deras farfarsföräldrar. Detta föreslås också vara tecken på tron på reinkarnation.
Märken från tidigare liv
Som vi kan läsa i sagorna tros vissa födelsemärken vara sår från vårt tidigare liv. I en saga som kallas "Þórðar saga hreðu" kan vi läsa om Þórðr som dör av att ha skadats i vänster arm. Vid den tiden var hans fru Helga gravid. Efter Þórðrs död födde Helga deras son. Deras son fick ett födelsemärke på vänster arm, på samma ställe som hans far skadades. En annan är "Gautreks saga" som berättar om en pojke som har ett födelsemärke, detta skulle vara från hans farfar. Hans farfar fick armen avriven.
I den nordiska folkmunen kallas födelsemärken på svenska även för "älvaeld", vilket översätts till alveld. Alver tros vara våra förfäders ande vilket förklarar varför födelsemärkena kallades älveld.