Observera att denna bloggartikel är skriven på engelska, och sedan översatt till svenska med Shopifys egna automatiska verktyg. Det gör att texten kan vara svår att förstå i denna översättning. Om du vill läsa originalinlägget istället finns den här.
11 min läsning
Introduktion
Runorna är ett gammalt skriftsystem. Användningen av runor var en viktig del av den skandinaviska kulturen. I detta gästblogginlägg skrivet av ingen mindre än den fantastiska Elin Pirso (även känd som Mooselady) kommer vi att utforska runornas historia och vikingarnas användning.
Det här är del 1 av Elins gästblogginlägg om Runorna och Vikingarna, del 2 publiceras den 13 april. Håll ögonen öppna!
Inledning från författaren Elin Pirso
Hej alla! Jag är glad över att ha blivit inbjuden av de underbara människorna på Lufolk, och har äran att skriva en artikel för dem! Lite om mig själv; jag heter Elin Pirso och är utbildad (nu under våren 2023) inom kulturarvsstudier och arkeologi. Anledningen till att jag har tagit en examen inom dessa ämnen är min fascination och besatthet av historia, kultur och arkeologi. På mina sociala medieplattformar passar jag på att använda den kunskap jag har och sprider den till andra historienördar och alla andra som vill lära sig. Jag är väldigt inne på skandinavisk bronsålder och järnålder, Estlands historia och gamla hällristningar. Nu efter denna introduktion och några ytterligare sätt att hitta mig; ha en bra läsning!
Där du kan hitta mig
Instagram
Etsy
Valhyr-artiklar
Mina handgjorda folkbälten
Youtube
(nytt YouTube-innehåll kommer snart)
Innan vi går före oss själva; vem använde runorna?
Det mycket korta men korrekta svaret är "en hel del människor". Vanligtvis tenderar vi att koppla runorna till de skandinaver som levde genom den berömda vikingatiden, detta är dock långt ifrån verkligheten. Vikingatiden varade från omkring åren 800-1050 e.Kr (både lite före och lite efter), vilket bara är runt 200 år. Runorna har visat sig användas från omkring år 0 fram till 1900 e.Kr., vilket betyder exakt att "en hel del människor" har använt dem. Deras starkaste tidpunkt och mest kulturellt använda period är under senare delen av skandinavisk järnålder. Därför tenderar vi att tänka på vikingar när vi tänker på runor.
Vad är runor?
Runor är historiska karaktärer, vars syfte är att återge och efterlikna vissa ljud. Detta för att skapa ord och betydelser, så som alla andra bokstäver är de den nedskurna dokumentationen av sin tids talade språk. De är i den meningen jämförbara med vilket annat alfabet som helst. De äldsta fynden av runristningar går tillbaka till år 0, med det nya arkeologiska fyndet "Svingerudstenen", som gjordes i Norge 2021.
Geografiskt har runorna använts mest runt om i Skandinavien, det är även i Skandinavien där man hittat flest arkeologiska föremål med runristningar. Det finns inga äldre källor till texter skrivna på deras inhemska språk i Europa än runristningarna (förutom naturligtvis latin, antikgrekiska och en keramisk tavla som finns på antikens bulgariska).
Även om Skandinavien är den främsta källan till runfynd, är sanningen att större delen av Europa som använder germanska språk har använt runor i olika kapacitet.
Runorna användes under så många olika perioder att de inte förblev statiska, de gick precis som alla andra språk igenom sin egen utveckling. De första förändringarna vi kan se i språket genom runorna är att orden kortades ned (exempel: stainaR → stæin, wulfaR → ulfR, jara → ar). Detta kan vara en förklaring till varför runorna blev färre till antalet under vikingatiden. Nästa stora förändring angående det nordiska språket och runorna kom under medeltiden. De medeltida runorna gjordes för att passa det latinska alfabetet, så nya runor skapades för att ha samma antal runor som latinska bokstäver. Alla dessa olika runor ingick dock inte i runraden, så även om runorna utökades i antal så fortsatte det officiella antalet futharkrunor att vara 16, som under vikingatiden.
Innan vi går vidare till futharkerna och vad de är, skulle jag vilja ta upp en mycket populär och ofta ställd fråga när det gäller runor:
Angående siffror och att ha ett system för det, som med det mesta i det forntida Skandinavien, så finns inget sådant system nedskrivet någonstans så vitt vi känner till. Vad vi däremot vet är att järnåldersskandinaverna var framgångsrika med att sälja och handla, vilket skulle visa att det verkligen måste ha funnits ett system för att hålla reda på olika uppgifter. Det har funnits många gravgods direkt kopplade till handelsverksamhet som vikter och vågar med ursprung från järnåldersskandinavien (i till exempel vikingatida staden Birka och på ön Gotland). Andra exempel på att järnåldersskandinaverna hade något slags numreringssystem finns på ett par runstenar. Runstenen i Stora Ek, Västergötlands län, är en av dessa runstenar. Den berättar historien om en far som hedrar sin döde son. Runstenen täcker vidare uppgifter om vad denne far ärver av sin son, vilket är 3 gårdar och 30 mark (mark är ett tidigare viktsystem som användes i det antika Skandinavien, men också användes som myntvaluta) att hämta från en man som heter Erik . På denna sten är 3:an huggen som "þria" och 30:an är huggen som "þria tiugu".
Dessa ord är fornnordiska för tre och tre och tio.
Vi vet att de forntida skandinaverna verkligen räknades, vi är bara inte helt säkra på exakt hur deras system fungerade. Låt oss gå vidare till futharks!
Låt oss prata om futharks!
En futhark är samlingen av runkaraktärer från en specifik era. Det fungerar enkelt förklarat som en typ av alfabet, där tecknen kommer i en specifik ordning (som kan variera här och där). Uttrycket "futhark" används på grund av de sex första runorna i dessa "alfabet", de stavar ut ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ (eller ᚠᚢᚦᛅᚱᚴ) som översätts till "futhark". Hur vi vet i vilken ordning futharkernas runor är skrivna kommer tillbaka till historiska fynd. Fynd som Kylverstenen (Sverige), Vadstenabrakteaten (Sverige) och Grumpabrakteaten (Sverige). På alla dessa fynd är den äldre futharken nedskriven i en specifik ordning. Kylverstenen (300-talet) är det äldsta fyndet av en helhuggen fläderfuthark.
Det äldsta fyndet som innehåller yngre futharkrunor är ganska makabert. Det är dödskallefragmentet från Ribe (Danmark), där de yngre futharkrunorna är ristade på insidan av en mänsklig skalle (700-talet). Det äldsta fyndet av den kompletta yngre futharken kan dock ses på Gørlev-stenen (Danmark), denna sten är från 800-talet.
De tre huvudgrupperna av skandinaviska runor är följande:
Äldste Futhark, cirka år 0 – 800-talet, innehållande 24 runor.
Yngre Futhark, cirka 800-1100-talet, innehållande 16 runor.
Medeltida runrad, cirka 11-1300-talet (och specifika platser i Sverige 1500- och början av 1900-talet), innehållande 16 - 27+ runor.
Var runorna kan ha kommit ifrån
Diskussionen om var runorna ursprungligen kom ifrån är ett ämne som ständigt diskuteras av runologer. Det görs ständigt nya upptäckter och i och med detta finns det naturligtvis nya teorier som tar form. De tre mest diskuterade teorierna varifrån runorna kommer från är "den grekiska teorin", "den etruskiska teorin" och "den latinska teorin".
Den grekiska teorin presenterar en lösning där goterna skapade runorna. Detta är baserat på grekisk kursiv skrift kompletterad med några romerska kursiva bokstäver. Och att runorna skulle ha skapats när goterna stötte på greker och romare. Denna teori drar slutsatsen att runorna skulle ha skapats runt 250 e.Kr. Denna teori presenterades under 1930-talet och den faller isär på grund av att dateringen av runfynd har förbättrats. Vissa av dessa fynd är mycket äldre än 250 e.Kr. Den etruskiska teorin tar en annan form av ursprunget med runorna. Enligt denna teori är runorna baserade på ett av de nordkursiva alfabeten som användes under de senare århundradena f.Kr. Dessa alfabet var modellerade efter det etruskiska alfabetet. Denna teori visar att runorna troligen skapades i södra Tyskland under förra århundradet f.Kr.. Denna teori faller platt när det kommer till arkeologiskt stöd i fynd. Det finns inga runfynd i södra Tyskland som är äldre än 600-talet. Den latinska teorin är en av de mer accepterade teorierna av alla dessa tre. Den kretsar kring romarna som inspirationskällor för futhark. Sedan romarna var den dominerande kulturen under början av vår tideräkning. Det är ett känt faktum att germanska människor kom i nära kontakt med romarna under dessa tider. Eftersom även många runor liknar de romerska alfabetiska bokstäverna, till exempel hur ᚠ, ᚱ och ᚺ liknar de romerska F, R, H. Detta saknar dock en förklaring till skillnaderna i ljudvärden och former för karaktärerna i denna teori.
När blir det att låna former eller bokstäver deras egna, efter att ha inspirerats från en annan källa än sitt eget språk? Eftersom kulturer ständigt förändras och språket utvecklas okontrollerat under många perioder av mänsklighetens historia, kan det tyckas vara en omöjlig uppgift att veta var man ska börja med att försöka hitta runornas ursprung.
"Omöjligt" är dock ett ord som entusiaster och experter aldrig har trott på, som tur är.
Traditionen att hugga runor i Skandinavien
För att förstå varför runorna inte längre används som den vanliga skrivstilen (ristning) måste vi förstå två saker:
– Vad runorna främst användes till
– Vad som pågick i samhället under 1000- och 1100-talen i Skandinavien
Låt oss börja med ett mycket viktigt faktum; det är omöjligt för oss idag att veta hur stor del av befolkningen under den skandinaviska järnåldern som faktiskt hade förmågan att läsa runorna. Det är ett faktum under många andra tidsperioder att främst ett samhälles elit har haft förmånen att läsa, men vem vet under dessa tider. Det är viktigt att erkänna vad vi inte kan och inte kan veta om dessa tider, och vem som kunde och vem som inte kunde läsa är en av dessa saker.
Under åren 400 till 1100 e.Kr. var traditionen med att resa runstenar levande och väl. Runstensristningar var en kategori för konst och hantverk med sina egna proffs och mästare. Det finns också något som kallas "bildstenar" i Skandinavien, som vanligtvis kategoriskt placeras tätt ihop med runstenstraditionen. På bildstenarna saknas runor på ristningarna och de är rent illustrationsmässiga. De är dock gjorda under samma epok och är ibland också runstenar. Runstenar användes för att hugga ner poesi, hedra avlidna nära och kära och ibland för att kasta förbannelser över alla som bröt minnesmärket. De är inte gravstenar, de är minnesmärken och finns vanligtvis inte i anslutning till gravfält, utan istället nära gamla vägar där folk skulle se dem. De avlidnas kroppar begravdes ofta på ett gravfält i närheten av släktgården. I Skandinavien kan dessa gravfält fortfarande lätt upptäckas, där deras gravhögar ser ut som små "hobbitliknande" kullar. Högarna från tidigare järnålder och bronsålder är mycket större.
Förutom runstenar ristades runor även på andra material. Den vanligaste användningen av runor har förmodligen varit på träbitar, gjorda av människors personliga knivar, vilket också skulle ge en förklaring till varför de är snidade som de är. De verkar peka i en riktning som inte skulle bryta träets ådring. Eftersom trä bryts ner så lätt med tiden har väldigt få fynd gjorts i jämförelse med hur många föremål som säkert fanns i det antika Skandinavien. Men fynden av ristningar av runor i trä visar mycket intressanta mönster, ett av dessa mönster är hur föremål har "namngivets" på ett märkligt sätt, eftersom det är föremålet i sig som berättar vem de tillhör. Ett exempel är en yxa som hittats i Lödöse, Sverige. Det står "Petar a mik iohannes risti mik", vilket översätts till "Peter äger mig, Johannes ristade mig". Precis som det är yxan som talar. Eftersom människor måste ha varit väldigt bundna till sina ägodelar då, skulle det vara vettigt att de skulle få något av en egen personlighet.
Ristningar i benmaterial har varit en vanlig praxis ända sedan stenåldern, och det stannade inte där, runorna ristades förstås även på horn och ben. Samt metall, som de tidigare nämnda brakteaterna.
Någonstans under 900-talet och under 1100-talet slutade skandinaverna i olika kapacitet att begrava sina nära och kära på gravfälten. De döda fördes istället till kyrkogården. På en kyrkogård kunde den avlidna eliten få en runstenscistplatta istället för en upphöjd runsten nära en väg. Traditionen att hugga i sten dog inte helt ut i och med runstenarnas nedgång, eftersom det finns olika stenföremål i kyrkor som också har medeltida budskap inristade, som dopfuntar.
Det tog ett par hundra år för det latinska alfabetet att bli normen i Skandinavien.
När kristendomen i Skandinavien blev allt vanligare under 900-, 1000- och 1100-talet, blev det också konsten att skriva de mycket mjukare formade latinska bokstäverna på pergament. Den typen av skrivning krävde dock ytterligare verktyg som penna och bläck. Eftersom de flesta vanliga människor på den tiden hade lätt att få tillgång till knivar var det både enklare och billigare att fortsätta att rista runor på trädpinnar. Det sker absolut en övergång i det tidiga medeltida Skandinavien, både med hur samhället förändrades vad gäller religion, tradition och med användningen av runor. Vissa fynd från dessa tider har en blandning av runor skrivna på latin och inte fornnordiska, men även runor och latinska bokstäver används tillsammans.
Sista ord från författaren
Den här artikeln skrevs 2023, vilket innebär att all information i denna artikel kan komma att ändras. Frågor vi är ett arkeologiskt fynd ifrån att få svar på; kan vara precis runt hörnet.
Jag kommer att publicera alla källor som används för att skriva denna artikel, varav några är på svenska och inte engelska. Målet med denna artikel är att ge en rättvisande och informerad bild av vad runorna är, hur de har använts och vilka människorna under vikingatiden i Skandinavien var. Jag har varit transparent med vad som är känt och vad som är omöjligt för oss att veta. Alla spekulationer och teorier förklaras som sådana, och det bör tas i beaktande att dessa teorier kanske inte är de sanna fakta.
Om vikingatiden och vilka vikingarna var
I nästa gästblogginlägg från Elin Pirso får vi reda på vilka vikingarna egentligen var. Den här kommande artikeln kommer att ge insikter om vikingatiden och människorna som levde under den perioden. Du kommer att lära dig om vikingarnas ekonomi, sociala hierarki och dagliga liv. Artikeln skingrar också en del vanliga missuppfattningar om vikingarna, såsom deras kläder och huvudguden de tillbad. Artikeln kommer att publiceras den 13 april, så håll utkik!
Källor
https://historythings.com/archaeologists-might-found-worlds-oldest-writing-bulgaria/https://www.raa.se/publicerat/9789172095755.pdf
https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1331312&fileOId=1331313
https://www.worldhistory.org/image/8938/vimose-comb/
http://www.christerhamp.se/runor/gamla/dk/dkfyn19.html
https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/runskolan/skriva-och-lasa-runor/
https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/att-lasa-runor-och-runinskrifter/
https://historiska.se/upptack-historien/foremal/kylverstenen/
https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/runskolan/runor-efter-vikingatiden/
https://www.raa.se/runinskrifter/sri_vastergotland_b05_h05_text_2.pdf
https://spraktidningen.se/2019/08/lonnrunor-fick-folk-att-borja-lasa/
https://www.raa.se/2019/09/skolklass-loste-runornas-gata-far-riksantikvarieambetets-fortjanstmedalj/
https://digitaltmuseum.se/021016470703/runkalender-kalendern-ar-troligtvis-en-svensk-uppfinning-och-anvandes-framst
https://www.raa.se/2023/01/experten-om-rekordgamla-runstenen-forskningen-far-omvarderas/
https://www.ungafakta.se/vikingar/vardag/klader/
https://poddtoppen.se/podcast/1055815193/bildningspodden/107-runstenar
https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/runskolan/sprak-bilder-och-farg/
https://valhyr.com/blogs/learn/the-runes
Personligt besök på Lödöse museum
Nordisk runläsebok, Rask, Lars, 1996
Runor, Mästarens handbok, Enoksen ,Lars Magnar, 2015
Vikingarnas egna ord, Enoksen, Lars Magnar, 2003
On the Origin and Early History of the Runic Script, Typology and Graphic Variation in the Older Futhark, Odenstedt, Bengt, 1990
Viking Art, Graham-Campbell, 2013
Vikingaliv, Harrisson, Dick, Ekero Eriksson, Kristina, 2007
En svensk historia från vikingatid till nutid, Berggren, Lars, Greiff, Mats, 2013
Arkeologi i Norden 1, Burenhult, Göran, 1999