Observera att denna bloggartikel är skriven på engelska, och sedan översatt till svenska med Shopifys egna automatiska verktyg. Det gör att texten kan vara svår att förstå i denna översättning. Om du vill läsa originalinlägget istället finns den här.
11 minuters läsning
Introduktion
Vikingarna var kända för sin grymhet i strid och skickliga krigare, vilket de uppnådde genom unika tränings- och förberedelsemetoder. Även om det finns begränsade register över deras träning, indikerar deras spel och tidsfördriv att träning var en avgörande aspekt av deras dagliga rutin. Det här blogginlägget fördjupar sig i Vikingas sätt att träna och stridstaktiker, med fokus på spelens roll i deras träningsschema. Dessutom kommer vi att utforska vikingatikens singelstrid, känd som "holmgång" på svenska och "hólmganga" på fornnordiska.
The Viking Warrior: Träning och förberedelser
Om vi samlar källor från vikingatiden kan vi tänka oss att träning och fysisk kondition var en stor del av människors liv på den tiden. Men tyvärr är det få källor som beskriver sina träningsmetoder. Krönikörer vid den tiden hade begränsat utrymme att skriva, och de skulle inte slösa bort det på träningsprogram. Men majoriteten av vikingarna var bönder så de "tränade" varje dag genom sina dagliga sysslor. Vi kan också lära oss en del av de matcher som Vikings spelade. Spelen sågs som något roligt att göra på fritiden och inte som ett seriöst livsmål. Därför, om du vill träna som en viking, ha kul med det och döda dig inte med hård och tråkig träning.
Vikingas sätt att träna handlade om att ha kul, vara välrundad och göra det som faller sig naturligt för dig. Inkludera helkroppsrörelser, korsträning och explosiva rörelser i din träningsrutin. Så, gå ut, ha kul och träna som en viking!
Vikten av spel i vikingaträning
Vikingarna var kända för sin skicklighet i strid och sina hårda krigare. Skicklighet kommer med övning. Sport och spel var bra träning och vikingarna älskade sport och spel.
Det var många individuella sporter som de gillade. Ridning, bågskytte och spjutkastning bara för att nämna några. Lekar som involverade löpning och snabbhet var aktiviteter som de ägnade sig åt regelbundet såväl som simning. Simlopp kunde göras men de deltog också i farligare tävlingar som drunkningstävlingar, där de skulle hålla varandra under vattnet för att se vem som kunde hålla längre. Det fanns också mer lekfulla lekar som barn och vuxna kunde spela tillsammans. Spelen krävde vanligtvis styrka, balans, flexibilitet eller snabbhet. Eller allt tillsammans! Dragkamp i olika former och brottning var populärt. Ett brottningsspel som utövas av vikingarna och som fortfarande utövas idag kallas Glima.
Lagsporter var sannolikt en stor del av vikingalivet, men det finns få rekord av organiserade tävlingar. Gamla texter beskriver hur vikingarna hade snöbollskrig, två lag som slogs mot varandra. Rodd var förmodligen en lagsport, med roddare som tävlade mot varandra och med andra grupper.
Brädspel var också populära bland vikingarna och vi spelas inte bara för skojs skull utan också för att träna och för taktik. Schackliknande brädspel och tärningsspel. En av de mest kända är Hnefatafl, uttalas nef-ah-tah-fel. Ordet Hnefatafl betyder "Kungens bord".
The Viking Game Hnefatafl är ett taktiskt krigföringsspel som liknar Chess när det gäller strategi. Det är lätt att lära sig och roligt för hela familjen, från morföräldrar till barnbarn. Även om schackentusiaster kommer att hitta några bekanta aspekter, finns det stora skillnader som gör Hnefatafl verkligen unik. Kungen är undermäktig och måste försvara sig mot angripare medan han försöker fly. Kungens roll skiljer sig mycket från rollen som angriparna, vilket gör det som två matcher i ett. Till skillnad från schack kommer attacken från alla fyra sidor, vilket lägger till ett extra lager av utmaning.
Hnefatafl kräver taktisk skicklighet för att överraska fienden och vinna spelet. Med spelet rekonstruerat baserat på arkeologisk forskning kan det nu spelas som det var då. Det är ett bra sätt att uppleva ett stycke vikingakultur.
Spel var också populärt bland de germanska stammarna, och vikingarna tyckte också om att spela.
Poesi ansågs också vara ett spel. Det var inte bara roligt utan också en viktig del av den nordiska kulturen. Poeter var mycket respekterade i vikingasamhället eftersom de kunde recitera långa dikter ur minnet och underhålla människor med sina berättelser.
Vikingar var ofta skickliga i flera sporter och ansågs väl avrundade idrottare. Detta innebar att de kunde tävla i allt från brottning till bågskytte, hästkapplöpningar och poesitävlingar.
Även om det finns få register över organiserade tävlingar, tävlade vikingar sannolikt på samma sätt som forntida greker i sin kärlek till tävling. Den nordiska mytologin är full av berättelser om konkurrens.
Spel var ett sätt för människor att knyta an, de användes som en form av underhållning, men också som ett sätt att träna krigare. Sammanfattningsvis kan vi se att spel och underhållning har funnits sedan urminnes tider och var lika populärt som det är idag!
Ödueller: Holmgång i fornnordisk kultur
Vikingarna hade ett unikt sätt att lösa tvister och rättsfall genom singelstrider, känd som "holmgång" på svenska och "hólmganga" på fornnordiska. Denna duell skulle äga rum på en liten ö, som "holme" på svenska översätts till ön, och om man lägger till "gång" betyder det "att gå till ön." Metoden användes ursprungligen av alla germanska folk redan före vikingatiden.
Holmgång kallades också "envig", vilket betyder "enkamp", även om den var något annorlunda än holmgång eftersom den var mer fri och vild. Holmgång hade regler för erfarna fighters, vilket gjorde det mer till en tävling.
Om en person vägrade att delta i en holmgång skulle de ses som en "níðr", en person utan heder.
En källa berättar att ringen där kämparna skulle mötas var antingen en kappa eller en oxskinn som var platt utlagd med pålar och stolpar gjorda av hasselträd instuckna i marken i varje hörn. Formationen verkar ha något samband med ett offer. I samma källa kan vi läsa att före kampen offrades en tjur, och en besvärjelse eller charm sattes. Man trodde att att böja sig och titta mellan benen medan man reciterade besvärjelsen kunde ge inblickar i andevärlden och användes för olika magiska metoder som förbannelser eller spådomar. En annan källa berättar hur offret gick till efter holmgången, som ett sätt att tacka gudarna för att de gav segern.
Ringen var ganska liten, storleken på en mantel eller oxhud. Det nämns också att varje fighter kunde lägga varje mantel på marken platt, och det skulle vara ringen.
Man kunde också slåss för någon annan i en holmgång, till exempel en familjemedlem eller vän, vilket sågs som en hedervärd handling. Holmgång var ett unikt sätt att lösa tvister i den fornnordiska kulturen, genomsyrad av tradition och tro.
Vikingastriden: taktik och strategi
Vikingas taktik och krigföring var starkt influerad av det nordiska samhällets kulturella övertygelser och värderingar. Deras sätt att leva präglades av mindre kungadömen med begränsad central auktoritet och organisation, vilket ledde till samhällen styrda enligt lagar som stiftades och uttalades av lokala församlingar som kallas "ting". På grund av bristen på någon form av offentlig verkställande apparat såsom en polisstyrka, var våld troligen vanligt i vikingavärlden. Upprätthållandet av lagar och domar föll på individen som var inblandad i en tvist, och våldet var inte begränsat till en man utan utsträcktes till hans anhöriga.
Personligt rykte och heder var avgörande värderingar bland norrlänningar, och förtal var en laglig kategori utöver fysiska och materiella skador. Heder kunde skämmas av enbart förolämpningar, där norrlänningar lagligen fick reagera våldsamt och oräddhet förväntades. Tron på att tidpunkten för döden var förutbestämd, och att inget annat i livet var det, innebar att vikingar hade två möjligheter i livet: "framgång med åtföljande berömmelse; eller död." Dessa kärnvärden och övertygelser visades i taktiken för vikingaräder och krigföring.
Det nordiska samhället delade också drag av bindning genom ömsesidigt gåvor för att säkerställa allianser och lojalitet, och många norrlänningar gick till viking för möjligheten att samla byte och rikedom genom handel och plundrar. Denna rikedom fördes sedan tillbaka till Skandinavien och användes för politisk vinning. Kloster och kyrkor var ofta måltavla under vikingaräder på grund av deras rikedom på reliker och lyxvaror som ädelmetaller och fina textilier.
Dessa kulturella övertygelser och värderingar var integrerade i vikingatida levnadssätt och spelade en betydande roll i deras taktik och krigföring. Nödvändigheten av att försvara äran med våld, tron på förutbestämd död, äventyr och oräddhet var alla centrala i vikingatida krigföring. Att förstå dessa värderingar och övertygelser ger insikt i taktiken och motivationerna bakom vikingaräder och krigföring.
Vikingar var kända för sina omfattande plundrar och expansion, vilket underlättades av deras sjöfartskultur. Kustområdena attackerades regelbundet på grund av deras sårbarhet, och vikingarna använde floder för att plundra djupare in i landet.
En av de viktigaste egenskaperna hos vikingaskepp var deras grunda djupgående, vilket gjorde att de kunde landa direkt på sandstränder och navigera i floder. Detta gjorde det lättare för vikingarna att göra överraskningsattacker mot kuststäder och bosättningar.
Fartygen byggdes av rivna och huggna plankor som bevarar träfibrerna och gjorde dem starka och flexibla. Användningen av material av hög kvalitet bidrog till fartygens hållbarhet och livslängd.
Styrningen åstadkoms med ett enda roder i aktern, vilket möjliggjorde större kontroll och manövrerbarhet. Vikingas långskepps låga mast möjliggjorde snabb riggning och avriggning och kunde passera under broar som restes i floder.
Vikingarna prioriterade snabbhet och flexibilitet i sin skeppsbyggnad, och offrade skrovdjup och hållbarhet för rörlighet. Detta gjorde det möjligt för dem att reagera snabbt på föränderliga situationer och göra överraskningsattacker mot fiendens territorier.
Sammantaget berodde vikingarnas framgångar i räder och expansion till stor del på deras överlägsna skeppsbygge. Deras fartyg var snabba, effektiva och flexibla.
Krigarnas arsenal: Valfria vapen och rustningar
Vikingarsenalen bestod av olika vapen, inklusive spjut, pilbågar, yxor och svärd. Med hjälmar, sköldar och ringbrynja som skydd.
Spjutet var förmodligen det vanligaste vapnet i vikingas arsenal. Det var ett billigt och effektivt vapen som användes för både jakt och strid. Träschaktet var mellan två till tre meter långt. Även om spjut kan användas som ett distansvapen har det troligen använts som ett närstridsvapen eftersom du inte vill förlora ditt vapen eller ge det till din motståndare i strid genom att kasta det. Spjutet var populärt på grund av dess lägre kostnad och längre räckvidd än svärd och yxor.
Bågen var ett annat vapen som användes under vikingatiden. Bågskyttar bildade sig bakom en rad spjutskyttar som försvarade sig mot en påriden attack. Pilbågarna kunde vara gjorda av idegran och alm, och pilarna av björkträ med fjädrar för fletching. Vikings långa pilar var tänkta att dras mot örat för instinktivt skjutande. Bågen som användes var en långbåge.
Yxan användes för jordbruksarbete, avverkning, konstruktion och skeppsbyggnad vilket gjorde den vanlig vid vikingatåg. Yxan varierade i storlek från små handhållna bredaxar till danskyxor som var över en meter långa. Det krävde mindre svängkraft än förväntat, eftersom huvudena vanligtvis var smidda tunna och lätta. Den berömda skäggyxan kunde användas för att kroka en motståndare.
Vikingarna använde också svärd. De vanligast förekommande svärden i vikingagravar var tveeggade men eneggade svärd användes också. Svärd designades för att hugga och skära, snarare än att stöta.
Sammantaget hade vikingarna en effektiv arsenal av vapen som hjälpte dem att nå sin militära framgång. Spjutet var det vanligaste vapnet på grund av dess lägre kostnad och längre räckvidd än svärd och yxor.
Försvaret på vikingatiden bestod av hjälmar, sköldar och ringbrynja.
Fynd av intakta hjälmar är sällsynta, med endast fragment av metall som finns på gravplatser. Vissa historiker tror att de flesta krigare bar läderhjälmar istället för metall. Sköldarna var runda och gjorda av träbrädor, sammanhållna av en kant av läder eller tunna järnbeslag. Sköldar var täckta med tunt läder för att förhindra splittring och hade en järnbov. Sköldar var effektiva för att blockera vapen, och fiendens vapen fastnade ibland i skölden.
Ringbrynja hittades i rika vikingagravar, men det var dyrt att tillverka på 900-1000-talen. Den gjordes genom att väva ihop små metallringar för att bilda ett skyddande nät. Ringbrynja var ett effektivt försvar mot svärd och andra huggvapen. Den var dock tung, vilket gjorde det svårt att röra sig snabbt i strid.
The Shield Wall: A Misunderstood Battle Tactic?
Sköldmuren är en traditionell stridstaktik som har använts av olika kulturer genom historien. Det finns dock en utbredd missuppfattning att det är en taktik som enbart används av Vikings. Sköldväggen har använts i tusentals år, i antikens Grekland, av sumerer, perser och romare. Dessutom använde anglosaxarna sköldväggen innan vikingarna började plundra.
Det är oklart varför sköldmuren förknippas med vikingarna eftersom den inte bara användes av dem och inte användes så ofta av dem. Den sällsynta registrerade användningen av sköldväggen var endast för mycket specifika ändamål, som när man väntade på att förstärkningar skulle anlända. Fördelen med sköldväggen är att den ger bra skydd men gör det svårt att träffa vapen och förflytta sig.
Sköldväggen användes inte när man försökte förstöra fienden. Istället användes den när man försökte dra ut striden och hålla sig säker tills förstärkning anlände. Det kanske mest kända exemplet på sköldmuren är spartanerna mot perserna. Sköldväggen var viktig för skyddet eftersom de var så få.
Berserkers: The Fierce Warriors of the Viking Age
I den nordiska kulturen var formförändring en vanlig praxis som kände igen två huvudtyper: att ändra kroppens form och att skicka ut andan ur kroppen för att kontrollera en annan kropp. Begreppet formförändring var nära besläktat med idén om hamren, en aspekt av den nordiska själen ( läs mer om den nordiska själen ) . Förmågan att förvandla var ett kraftfullt verktyg för både krigare och andliga ledare. Berserkarna var en grupp nordiska krigare kända för sitt okontrollerbara raseri och exceptionella styrka. De uppnådde detta tillstånd genom att gå in i ett tranceliknande tillstånd, antingen genom djup meditation eller konsumtion av potenta växter. Berserkerritualen förblir en fascination till denna dag.
Slutsats
Vikingarna hade en distinkt inställning till träning och förberedelser för strid. De såg träning som en form av underhållning och ägnade sig regelbundet åt spel och sport för att behålla sin kondition och allsidiga färdigheter. Vikingarna var väl bevandrade i olika sporter, vilket gjorde dem till väl avrundade idrottare som kunde tävla i brottning, bågskytte, hästkapplöpningar och poesitävlingar. Vikingens träning och tankesätt förblir relevanta idag och kan inspirera till att upprätthålla ett gott och hälsosamt liv.