Att klyva sig loss

Längtan

Innan jag tog klivet att bli egenföretagare hade jag en anställning som snickare. Jag bodde i en hyresrätt med vitmålade väggar och ett kök där diskhon alltid var full. Livet var förutsägbart. Jag fick lön varje månad, semester varje år, och jag visste exakt vad nästa vecka skulle innehålla.

Det är förståeligt att det är normen idag. Det är lugnt och tryggt. Samtidigt har många en längtan till något annat. Det hade jag också. Jag visste inte till vad, men bara att börja ifrågasätta det "normala" ledde många gånger till att vilja ta sig bort. Varför?

Ja, jag vet inte. En vanlig orsak tror jag är det ständiga begäret man känner. När man sitter stilla i sitt trygga liv börjar man märka de små sprickorna. Det där ögonblicket på morgonen när man vaknar och tänker: Är det här allt?

Förutom att jag inte fann svar på vissa av mina frågor då jag ifrågasatte normen, så kände jag en längtan efter det enkla.

Det är lätt att krångla till det, men behöver livet vara så krångligt?

Som hantverkare har jag alltid funnit en frihet i att kunna tillverka det jag behöver. När jag höll yxan i handen och hörde träet ge vika under hugget, kände jag något som ingen månadslön kunde ge. Och jag har även haft en naturlig koppling till vår historia. Jag har alltid varit nyfiken på hur livet var då. Hur levde människor innan alla bekvämligheter?

Det är lätt att försköna vår historia, men samtidigt kan man undra om det finns något djupt rotat inom oss som vi har glömt bort.

Det enkla

Att leva i det överflöd vi lever idag leder lätt till att mycket vill ha mer. Problemet är att det alltid är så, oavsett hur mycket man har. Att sträva efter att mätta den känslan är en evig kamp. Men den är svår att ge upp.

Så länge jag kommer ihåg har jag haft ett intresse för naturen, och så småningom tog jag mig ut på vandringar. Där fick jag smaka på det enkla livet. En ryggsäck, en sovsäck, och några dagar i skogen. Ingen signal på mobilen. Ingen press att svara någon. Bara vinden i träden och marken under fötterna. Det räckte med att bara vara, och mätta sin mage.

Åren gick och det trygga lockade. Livet hade sin gång. Jag blev pappa, köpte hus, och började planera för pensionen. Allt var logiskt.

Plötsligt skedde en drastisk förändring, på ett negativt sätt, trodde jag. Min plan slogs i spillror och kvar blev en känsla av att ha misslyckats. 

Men mitt i det sorgliga så kunde jag ändå se min chans. Min chans att få uppleva det jag alltid varit så nyfiken på. Det som alltid funnits med. Jag valde det enkla.

Jag är tacksam att ha fått uppleva vardagar i enkelhet. Dagar utan bekvämligheter ger insikter och perspektiv.

När man måste bära in sitt vatten till sin boning och hugga veden för att värma det i skenet av en fotogenlampa, förstår man vad som är nödvändigt och vad som är lyx.

Prövningen

Prövningen kommer då man har ena foten på ena stället, och den andra foten på andra sidan. Livet som egenföretagande smed är att leva i en bubbla. Inne i bubblan är det norm som råder. Man jobbar med järn, man ser resultatet av sitt arbete, man känner doften av kol och hetta. Det är en värld som känns äkta och i den finns bara jag.

Men, för någon månad sedan valde jag att kliva ut ur bubblan. Mötte människor som inte förstod vad jag höll på med, och kände mig plötsligt som en främling. Kontrasten var, och är fortfarande, tydlig.

Min första känsla var tvivel. Vad håller jag på med egentligen?

Men sen kom bekräftelsen. Efter att ha fått minnena tillbaka från mina tidigare år som anställd och när jag återvände till verkstan och hörde hammaren träffa stålet, kände jag att jag var hemma.

Slukhålet

Jag tänker mig att vi har två olika sorters begär. En värd att ha kvar och den andra bör kapas.

Ena behållaren drivs av vår törst och den andra av vår hälsosamma vilja. Tyvärr är behållaren av törst den enklaste att fylla, och dessutom ett slukhål, den blir aldrig full. Genom att kapa vägen till denna behållare så fyller vi den andra och därmed ett bättre välbefinnande.

Törstens väg, slukhålet, Känns ofta som en "brist". Det är en rastlös energi som säger: "Jag är inte hel förrän jag får det här." Det ger en kort kick, följt av tomhet. Köpet som gläder i tre dagar. Statusen som kräver ständig uppdatering. Bekräftelsen som måste komma från andra.

Den hälsosamma vägen känns mer som en expansion eller ett lugn. Det handlar om att skapa värde, lära sig något eller att ge. Det ger en långvarig känsla av att vara "mätt". Att lära sig en ny teknik. Att hjälpa någon. Att se något vackert växa fram.

Att kapa vägen innebär egentligen att kapa förväntningen på att slukhålet ska göra dig lycklig. Det är inte att sluta drömma, det är att sluta tro att drömmen ska fylla dig.

Tänk dig att du har en hink med hål i botten och en planta som behöver vattnas. Varje gång du häller vatten i hinken (törsten) försvinner det direkt. Om du istället kapar tillförseln till hinken och häller vattnet direkt på plantan (den hälsosamma viljan), så börjar den växa och bära frukt.

Framåt

Tiden får visa var vi hamnar, men jag kommer fortsätta att med ödmjukhet och nyfikenhet utforska vägar hur jag fyller min bägare som ger mig lugn och expansion.

Ibland behövs en prövning för att inte bli blind. Men jag är övertygad om att mer vill alltid ha mer. Det är ingen idé att försöka mätta. Ett liv i enkelhet är ett enkelt liv.

Och när jag står vid ässjan och ser glödens hjärta, förstår jag att jag hittat hem.