Det finns en viss typ av tystnad som följer en utmattning. Den är inte fridfull; den är tung, som luften innan en storm. För oss som har kraschat, utmätta av kravet att vara produktiva, att prestera, att vara något vi inte är, kan tystnaden kännas som ett misslyckande.
Jag minns mars månaden tydligt. Det var strax efter min krasch, mitt i den läkningsperiod där allt känns ömtåligt. Jag hade bestämt mig att prova smida igen. Under åratal hade smedjan varit mitt ankare, den plats där jag kände mening. Men så fort jag tände ässjan så verkade värmen skrika tillbaka på mig. Allt kändes fel. Rytmen var ur spel. Min hand ville inte röra sig.
Den gamla delen av mig, den som fortfarande längtade efter bedrifter, som ville bevisa något, var besviken. Men den del av mig som faktiskt försökte läka visste bara: Nej.
Så lade jag ifrån mig hammaren. Jag vände ryggen åt elden.
I det ögonblicket var frestelsen att döva besvikelsen stark. Som många andra vände jag mig till skärmen, scrollade genom sociala medier för att fylla tomrummet. Men istället för distraktion hittade jag ett meddelande. Och det meddelandet skulle bli den stilla vändpunkten jag inte visste att jag behövde.
Ytan och djupet
Under år hade jag omedvetet slutat investera i vänskap. Jag sa till mig själv att jag fokuserade på att bygga upp en relation till mig själv, vilket stämmer. Men samtidigt lät jag mina andra kontakter förbli ytliga. De var kontakter, inte kamrater. Det fanns inget djup, ingen relation som växlar någonting äkta.
Personen som skickade meddelandet den kvällen var från någon jag aldrig hört talas om, men på pappret kunde de lika gärna ha varit en spegelbild. Vi var båda från samma område i Finland. Båda smeder och hantverkare. Båda dragits till de traditionella metoderna, historien, livet off-grid utan moderna bekvämligheter. Vi höll samma värderingar, levde efter samma filosofi, och delade ett mål som går djupare än att bara göra saker: att bevara våra förfäders visdom.
Det har slagit mig hur språket ofta brister när man ska fånga isdomen. Ord känns begränsande när man försöker beskriva kunskaper och visdom som överförts genom generationer. Sagorna, myterna, berättelserna, som jag tror, existerar för att vissa sanningar är för stora för att bara läggas ord på. En berättelse målar en bild. Vi insåg att vi båda ville hålla denna kunskap och visdom vid liv genom vårt hantverk. Inte som en museiföremål, utan som en levande praxis.
Blomkrukan som metafor
Den oväntade kontakten spädde på ny energi. Vi började bolla idéer och samarbeta på projekt som kändes som en naturlig fortsättning på det vi är. Vårt första projekt tillsammans blev en perfekt metafor för vad som pågick. Hon arbetar också med keramik, och gör bland annat krukor för blommor. Jag smidde ringar till dem.
En blomkruka är till för att vara ett kärl för tillväxt och liv. Den håller jorden, vattnet, livet som behöver rum att expandera. På många sätt har också den nya vänskapen blivit en plats där livet får växa.
Tillåtelse att vara den du är
Om du läser detta medans du känner dig osynlig, utmätt eller malplacerad. Om du någonsin tänkt att att bygga relationer inte är värt ansträngningen eftersom världen känns mera som en transaktion, då vill jag att du tar in detta: Du behöver inte förklara dig. Du behöver bara fortsätta gå framåt. Fortsätt att vara du.
De rätt personerna hittas inte genom att tvinga fram dem. De lockas av signalen du sänder bara genom att vara trogen din egen väg.
Det började väldigt oskyldigt för mig. Men lager för lager visade det sig vara en gemenskap. Ett sätt att växa.
Ta hand om dig själv. Jaga inte efter prestationer. Du behöver inte förklara dig om du behöver tid för att läka. Det andra kan vänta.